Shemusic-festivalen gick i krasslighetens tecken

Något försenad stormade jag in på området lagom till Jenny Wilsons konsert. Hennes kraxande mellansnack lät inte vackert och hon ursäktade sig flera gånger, men hon genomförde konserten på ett lysande sätt.

På tältscenen (för övrigt samma tält som använts vid bastionen på Malmöfestivalen) gjorde Edith Söderström därefter entré med sin pianobaserade skånska poesipop. Pianot var övrigt hämtat från Inkonst lokaler som låg vägg i tältvägg med tältscenen. Inledningsvis tyckte jag hon lät som en korsning mellan Laleh (som skulle komma att dyka upp på huvudscenen efter Ediths konsert) och Tekla som gjorde två underbara skivor på skånska under andra halvan av 90-talet.

Laleh ja.. bob hunds sångare Thomas Öberg kan enligt ett läkarintyg hoppa fem meter upp i luften utan droger och jag tror Laleh har samma möjligheter. Redan i första låten slår hon an tonen i sin, till stor del improviserade (eller om det bara är så hon vill få oss att tro att det är?) show.

Hon berättar om ett allsångsparti i första låten och när hon kommer dit och publiken sjunger "lalalala" så säger hon plötsligt "och så ska vi dö allihopa en dag", en passning med tydlig adress till alla som hyllat kents avslutning av sina spelningar på nyss avslutade Turné 19. Jag tar tacksamt emot bollen och vi dribblar vidare framåt.

Precis som Jenny Wilson är också Laleh krasslig även om hennes påstådda 40-gradersfeber inte märks, eller också är det precis det den gör i form av hennes plötsliga yranden om att hon är en liten smula, att alla ska titta upp i himlen och inte ha prestationsångest. Men hon är en duktig smula och hon behöver inte sikta mot himlen eller ha prestationsångest, hon har visat sig duga precis som hon är. Hennes stil är speciell då hon blandar engelska, persiska och svenska huller om buller och gärna i samma låt och jag förstår om hennes medmusikanter Leif och Oskar har fullt skå att följa med i hennes utsvävningar. Men det gör dem och de försvinner ut från scenen för sista gången anar jag redan att detta troligtvis är det bästa vi kommer att få se på festivalen.

Istället för att se Sandy Mouche så sitter jag på Inkonst och samspråkar med några vänner med musik av Montys Loco och Sweet Mary i bakgrunden.

Jag vill dock inte missa Ane Brun och beger mig därför tillbaka till stora scenen när de sista basgångarna från Sandy Mouches tältspelning ebbat ut och förkunnat att deras spelning är till ända.

Ane bjuder på en stillsam spelning men jag njuter i fulla drag. Hennes samspel med medmusikanterna Håkan(?) och Katharina är fulländat och när spelningen är över känns det som om den nästan inte hunnit börja.

Frida Hyvönen får mig dock snabbt att glömma den stillsamma Ane och river loss ordentligt på samma piano och på samma tältscen som Edith Söderström tidigare framförde sina stillsamma poetiska alster. Frida verkar uppe i det blå mest hela tiden, men låtarna sätter hon perfekt. Jag hör bara ett enda felspel trots hennes snabba pianobaserade musik. Hon verkar ha väldigt roligt på scen och tillåter sig att göra de mest underliga saker.

Vid ett tillfälle frågar till exempel någon i publiken var David Sandström är. "Hur fan ska jag veta det?" frågar Frida och fortsätter efter en kort paus "Han kanske är i dina byxor?" vilken hon tycker är väldigt roligt sagt.

Sen kör hon sin avslutningslåt, gör en kort dans och försvinner sedan av scenen till mäktiga och välförtjänta applåder.

Avslutande The Concretes gör ett väldigt blekt intryck och även om jag tidigare hyllat Concretes trummis Lisa Milberg så är det inte för hennes trumspel. Hon är tyvärr en ganska medelmåttig trummis och det lider hela bandet av. Ett band som inte litar på sin trummis är som ett lag som inte litar på sin målvakt.

Lady December (som fick heta Lady Summer den här kvällen) är dock en höjdarlåt och när Frida Hyvönen plötsligt kommer in på scenen under en av de sista låtarna och sjunger duett med Victoria Bergsman blir det ett tag så där magiskt som jag tror att The Concretes vill vara.

Efter konserten som är festivalens sista och lamporna har släckts och publiken börjar dra sig mot utgången står jag kvar en stund och tänker att livet hade varit bra fattigt utan såna här festivalarrangemang. Hultsfred och Roskilde i alla ära det är att tillsammans med några få hundra upptäcka Edith Söderströms fantastiska röst eller Lalehs inspirerande show som gör livet till den fantastiska resa det är.

Baksmällan kom dock dagen efter (det vill säga igår, lördag) då jag inte orkade mig ut för att beskåda Skåne Reggaefestival utan istället slappade framför TV´n som visade Live 8-galorna.