Varför, Kent?

För snart ett år sedan raljerade jag över hur Per Bjurman utsett Hovets debutskiva till den onödigaste sedan Grymlings och jag fattade inte hur han kunde tycka det när det fanns band som Günther and the sunshine girls.

Men när jag hör Kents nya EP The hjärta & smärta EP så förstår jag plötsligt vad det var Per Bjurman menade.

Jag har lyssnat på EP:n några gånger nu och visst, vissa gitarrslingor, ackordbyten och textrader sitter som de ska, men helheten faller trots det platt.

Nu har jag i och för sig enormt stora förväntningar på Kent i alllmänhet och den här EP:n i synnerhet efter de briljanta B-spåren som följt i Du och jag dödens spår. Problemet är bara att när B-spåren (i synnerhet M och Välgärningar & illdåd från singeln Max 500) verkar vara saker som stått ut för mycket för att få plats i den helhet som ett album ska vara så verkar låtarna på EP:n vara låtar som helt enkelt inte höll måttet.

Dessutom, och detta är nog det värsta av allt, så börjar jag hitta spår av upprepning på EP:n.

Ta övergången till refrängen i sista låten Månadens erbjudande till exempel. Som hämtad direkt från Kevlarsjäl. Hela låten känns dessutom som en korsning mellan Cowboys och Stoppa mig juni (lilla ego). Alla tre låtarna finns på Hagnesta Hill.

Hade det inte varit för syntslingan i introt till Ansgar & Evelyn så hade det varit väldigt likt introt till Gravitation.

Nej, Kent, det här var inte bra. Sen får ni låta barnkörens "Man blir trött på ditt jävla gnäll" ringa i mina öron hur mycket ni vill!